Att slå en forehand och bygga ett samhälle

February 17, 2026

Dela detta inlägg

En tennisbana är 23,77 meter lång. Men avståndet mellan utanförskap och gemenskap kan vara oändligt mycket längre. Forskning från bland annat Centrum för idrottsforskning visar tydligt att föreningslivet är en av de absolut starkaste faktorerna för lyckad integration och folk-hälsa. När vi etablerade RQT i Upplands Väsby blev just denna vetskap vår ledstjärna. Vi verkar i en kommun med puls och potential, men också med betydande socioekonomiska utmaningar. Att driva en tennisklubb här handlar om mer än att slå en forehand; det handlar om att bygga samhälle. Med forskningen i ryggen satte vi därför en tydlig mål-sättning: Integration, folkhälsa och skapandet av förebilder. Vi ville bevisa att idrotten kan vara den brygga som Väsby så väl behöver.

Fem år senare är vi inte längre bara en vision. Vi är ett bevis. I dag har vi 200 barn i träning, där 80 procent kommer direkt från kommunen.Vi har byggt en fabrik för framtidstro. RQT är numera Sveriges bästa klubb för spelare under 15 år. Vårt damlag, med en medelålder på knappt 15 år, har precis klättrat upp i Elitserien. Det är vad som händer när unga får en trygg arena och vuxna som tror på dem.

Men idrottshallen räcker inte till alla årets dagar. Upplands Väsby brottas, likt många svenska kommuner, med områden som ligger långt under det socioekonomiska snittet. Det är här rekryteringsbasen för gängen finns. De opererar dygnet runt, men som mest effektivt på sommaren. När skolan stänger och föräldrarna jobbar, står portarna till destruktivitet på glänt. Därför startade vi RQT Summer Camp för tre år sedan. Ett konkret projekt för att ge barnen meningsfull sommar och hålla dem borta från gängens klor. Resultatet är en ögonöppnare som borde få varje beslutsfattare att lyssna. I en rapport från stiftelsen Libra, som utvärderat lägret, kom det mest talande citatet från ett av barnen: ”Det bästa med lägret var att få tre mål mat om dagen.”Läs den meningen igen. Det är verkligheten för barn i Sverige 2025. Projektet är en succé mätt i mänskliga värden. Statistik är svårt att mäta på kort sikt, men vi ser en markant ökning av barn som slussas in i meningsfull fritid efter lägret. Och meningsfull fritid innebär ett stort steg längre bort från gängen. En av de starkaste upplevelserna var när vi tog med barnen till skärgården. Många hade aldrig lämnat betongen. En pojke tittade ut över vattnet och frågade förundrat: ”Är det här på riktigt? Jag visste inte att Sverige såg ut så här.” Vi vidgar deras världar, bokstavligen och bildligt.

Här kommer vi till pudelns kärna. Många företag pratar vitt och brett om ”SocialResponsibility” (S:et i ESG). Det ser snyggt uti årsredovisningen och det ”rentvår” samvetet. Men när det kommer till kritan är svenska bolag ofta världsmästare på att prata om ESG, men nybörjare på att agera där det verkligen behövs.Vi driver RQT Summer Camp med en miljon budget. Trots att vi gör samhällets grov-jobb ligger vi 250000 kronor back. Varför?För att när vi knackar på dörren hos bolagen möts vi av en mur av byråkrati. Forskning och granskningar, från bland annat Giva Sverige och Handelshögskolan, har gång på gång visat en besvärande diskrepans: Svenska företag är världsledande på att tala om socialt ansvar, men amatörer på att finansiera det. Av hundratals företag vi kontaktar för stödfinansiering hittar majoriteten en anledning att säga nej. ”Det ligger inte i innevarande budgetår”, ”Vi har redan en partner” eller den vanligaste: ”Vi stöttar bara nationella initiativ”. Det är en bekväm ursäkt för att slippa engagera sig i den lokala verklig-het där deras egna anställda bor och verkar. Rapporter visar att svenska bolag är snabba på att adoptera ESG-terminologin, men det är de lokala småföretagarna som drar lasset. De stora jättarna måste börja luta sig in om vi ska få en systemförändring.

Politiken har, oavsett färg, satt samhället ien situation som är ohållbar. Segregationen och otryggheten är systemfel som det offentliga inte klarar att lösa på egen hand. De som står kvar som sista utposten är privata eldsjälar och civilsamhället. Men eldsjälar brinner inte utan syre. Syret är ekonomisk stöttning. Det är nu 2026. Det är dags att sluta se social hållbarhet som välgörenhet. Det är eninvestering. De barn vi fångar upp i dag är er arbetskraft i morgon. De vi tappar blir en kostnad vi alla får betala.

Så, kära näringsliv. Titta upp från era policy-dokument.
Vi har plattformen.
Vi har resultaten.
Vi har ungdomarna.
Ni har resurserna.
Ska vi göra 2026 till året då saker faktiskt blev bättre?

Skriven av;
Jacob de Geer, grundare av RQT
Publicerad den 3 jan 2026, Dagens Industri

‍

Att slå en forehand och bygga ett samhälle

Skriv upp er på vårt nyhetsbrev